APieceOfMe

Hur kan jag vara så förvirrad...med vad jag vill jag. Det är något jag alltid har varit säker på innan...
Hur har jag kommit hit där jag är nu..då jag blivit orsäker på vad jag vill göra.

Vad vill jag verkligen verkligen göra. Vad vill jag jobba med ett bra tag framöver egentligen?

Jag är en person som tycker om väldigt många olika saker väldigt mycket. Många olika intressen.
Jag älskar människor, att vara social, att prata.
Jag har alltid älskat att fixa med hår, smink, naglar både på mig själv och andra. Har både klippt, färgat, fixat nagler, sminkat vänner och andra. Tycker fortfarande det är roligt.
Har jobbat inom vården sen jag var 16, med gamla och unga, handikappade och bara lite senila. Jobbat mycket inom handikappomsorgen, med autistiska barn lika så inom demensvården och även det älskar jag.
Gick omvårdnadsprogrammet vilket ledde till att jag blev undersköterska och som efter lite jobb fick mig in på spåren att bli sjuksköterska. Har nu läst 1 1/2 år på högskola, sjuksköterskeprogrammet. Men nu tvivlar jag..är det rätt.
Har blivit så osäker på mig själv, vad gäller mina framtida arbetsuppgifter som sjuksköterska. Samtidigt har jag fått sug att prova nåt annat, fått tankar på att jag vill bli frisör, sedan kanske även gå nån kurs i make up och inom nagelteknologi.
När jag slutade nian, inför valet till gymnasiet så sökte jag till gymnasie i malmö, med frisörutbildning, men hade 5 poäng för lite, trotts att jag hade höga poäng. Hade jag inte haft det så hade jag varit utbildad frisör idag..
Hur hade mitt liv kunnat se ut?!

Men samtidigt så älskar jag de jobb jag har idag, inom vården, med barn och gamla. Men vet inte om jag vill jobba som undersköterska hela mitt liv och har skit dåligt betalt.

Suck...jag vet inte hur jag vill ha det..och jag vet inte hur jag ska få svar på det.
Samtidigt som jag känner, det är ju bara att prova på det jag vill..så är jag rädd för att jag ska ångra mig om jag hoppar av sjuksköterskeutbildningen. Samtidigt känner jag att jag kanske ångrar mig om jag inte gör det och provar på det andra...
Hur kan jag tvivla på något som kännts så rätt innan?

Jag tvivlar på om jag klarar de uppgifter jag har...är bganska stort ansvar man har som sjuksköteska..
Tycker det är läskigt bara jga ger insulin..ifall något skulle gå fel..
Kommer jag klara av att se människor få en dödsdom, anhöriga som förlorar en familjemedlem, barn som får dödlig sjukdom, föräldrar som förlorar barn. Klarar jag att sticka ett barn, så jag kan bli barnsjuksköterska, därför jag läser till sjuksköterska ju. Klarar jag att se detta varje dag? Att lägga mig med dessa bilder ihuvudet varje kväll. Klarar jag att få bort dessa bilder när jag kommer hem, att koppla bort. Att se ett barn få en dödsdom, att föräldrar får se sina barn dö, en 2 åring bli sjuk och dö gör det svårt för mig att tro att det finns en mening med livet..som så många säger och tror på.
Men vad är meningen med att komma till livet och bli sjuk som barn och dö som barn? Vad är meningen att som föräldrar föda ett barn som sedan blir dödssjukt direkt, som de förlorar inom kort tid, ett barn som varit så efterlängtat?
Vad är meningen att barn ska förlora en förälder i en sjukdom som sakta äter upp dem livet? Vad är meningen med detta? Med livet?

Jag är osäker. Vill känna mig säker..få svar på mina funderingar..men är nog bara jag som kan få fram de svaren...men jag vet bara inte hur...vilket ger mig ångest.

Samtidigt känner jag att jag vill utbilda mig och bli färdig någon gång..börjar få noja på att jag kommer bli gammal innan jag är färdig. Ja jag är bara 22 men det som ger mig panik är att jag redan gått förbi mina planer jag haft så länge...men de har kanske inte direkt varit möjliga.
Har alltid velat bli en ung mamma, vilket jag fortfarande vill..alltid sagt att jag vill ha barn (och fast förhållande då givetvis) innan jag är 25, men det känns som det kan bli svårt..jag är kanske inte ens färdigutbildad då vilket jag ska va innan jag skaffar barn. Sen måste jag ju faktiskt ha nån karl med o göra barn med ju..haha. Och just nu ser det med illa ut..vill ju gärna hinna få några år med honom först innan ungarna kommer...

Vilka bekymmer jag har va...hehe. Suck o sack.
Aja...men jag grubblar för fullt..för att få svar..

Tror man har för höga krav på sig själv ibland och att har lite press över att man inte vill göra familjen besviken och så. Men samtidigt vet jag att alla som känner mig vill mig väl, och vill att jag ska göra det jag brinner för.
Problemet är...vad brinner jag för?


   eller